Höstens första bakslag
I fredags kväll skulle Thomas och jag träffa en av hans många kusiner som var på besök i Helsingborg med sin man. Normala människor går förstås ut på restaurang för att umgås, men jag orkade inte med organiserandet och oron som det innebär för mig. Först måste jag hitta en restaurang som verkar servera mat som jag tål och sen prata med dem för att få det bekräftat, helst i förväg, och till sist oroar jag mig ändå för att äta nåt olämpligt som gör mig sjuk. I stället fick vi låna svärfars lägenhet och laga vår egen middag. Självklart fick vi en fin kväll med trevligt umgänge och god mat. Första gången jag vaknade på natten hade jag kramp i en fot. Det händer då och då, och för det mesta räcker det att kliva ur sängen och sätta foten mot golvet för att bända tillbaka den i rätt läge. Jag somnade om och sov i två timmar till, men efter klockan tre på morgonen var det omöjligt att sova mer. Att jag är galet hungrig mitt i natten är ett säkert tecken på att något är fel. Jag gick upp och ...