Höstens första bakslag

I fredags kväll skulle Thomas och jag träffa en av hans många kusiner som var på besök i Helsingborg med sin man. Normala människor går förstås ut på restaurang för att umgås, men jag orkade inte med organiserandet och oron som det innebär för mig. Först måste jag hitta en restaurang som verkar servera mat som jag tål och sen prata med dem för att få det bekräftat, helst i förväg, och till sist oroar jag mig ändå för att äta nåt olämpligt som gör mig sjuk. I stället fick vi låna svärfars lägenhet och laga vår egen middag. Självklart fick vi en fin kväll med trevligt umgänge och god mat.

Första gången jag vaknade på natten hade jag kramp i en fot. Det händer då och då, och för det mesta räcker det att kliva ur sängen och sätta foten mot golvet för att bända tillbaka den i rätt läge. Jag somnade om och sov i två timmar till, men efter klockan tre på morgonen var det omöjligt att sova mer. Att jag är galet hungrig mitt i natten är ett säkert tecken på att något är fel. Jag gick upp och åt dagens första frukost mitt i natten. Jag antog sen att det inte var någon mening att gå och lägga sig i sovrummet igen, så jag stannade i vardagsrumssoffan. Läste en stund, försökte sova en stund, försökte läsa igen, men det var lönlöst. Jag var för trött för att läsa och kunde inte sova. Jag mådde sämre och sämre, grät i frustration och desperation, ångestklumpen började byggas upp i bröstet och illamåendet började långsamt men blev snart värre. 

Jag frös så jag skakade och inga yllestrumpor, fleecemorgonrockar eller varma filtar hjälpte. När jag var som mest desperat i min frossa tänkte jag lura med mig Thomas ut i spabaljan före frukost i hopp om att bli varm, men då dök takläggarna upp och började klättra omkring på byggnadsställningarna runt huset och ett bad i baljan var inte längre så lockande.

Munnen var torr som sandpapper och jag drack mugg efter mugg med vatten. Jag vet egentligen att salt brukar fungera bättre än bara vatten när törsten inte går att bli av med, men jag mådde för illa för att våga äta salt. Vid niotiden på morgonen åt jag ett stekt ägg med bröd och illamåendet släppte, men det var bara att konstatera att det skulle få bli en heldag i soffan. 

Tänkbara orsaker?

Jo, jag ägnade förstås många timmar av gårdagen åt att tänka på vad som hade gått snett och listade de alternativ jag kunde komma på.

• Mat eller dryck. Det är alltid den vanligaste orsaken när nåt går snett, men jag tyckte att vi var lika noggranna som vanligt när vi handlade och lagade mat på fredagskvällen. Kycklingfilé, lök, svamp, vispgrädde utan förtjockningsmedel, creme fraiche, mozzarella utan konserveringsmedel. Inget av det brukar ställa till problem. Tomater hittade vi inga ekologiska, men det brukar räcka att skölja dem i vatten med bikarbonat och det gjorde jag. Återstår riset och vinet. Det har hänt att jag har reagerat på både ris och vin, och min erfarenhet är att man får vad man betalar för. Jag har reagerat på billigt ris från Eldorado, så det är numera bannlyst. Råris från Frebaco går alltid bra, och vitt ris på restaurang har också gått bra. I svärfars kök var riset Uncle Ben’s och får väl bli en misstänkt bov. Den enda gång jag har reagerat på vin var det nåt billigt som också är bannlyst nu. Att det skulle finnas billigt skräpvin i svärfars kylskåp håller jag för osannolikt. Det har dessutom visat sig vara för sent att få reda på vad vinet hette, för alla spår är redan bortstädade. Efterrätten hoppade jag över och nöjde mig med kaffe och överbliven pepparkaka från min lunchlåda i stället.
• Mental utmattning. Fysisk utmattning är aldrig några problem, jag blir utslagen ett tag, men när jag får vila och äta ifatt går det över. Psykisk påfrestning kan däremot sätta långvarigare spår. Fredagen var en hemsk dag på jobbet och det kanske var dumt att åka bort på kvällen. Det som talar emot är dels att jag vaknade mitt i natten och var hungrig, dels att jag var i det närmaste återställd inom ett dygn. Den mentala utmattningen brukar hålla i sig betydligt längre och inte alls släppa taget frivilligt. Ännu en sak som talar emot är att det inte brukar vara påfrestande att umgås med trevliga människor, särskilt inte när jag får skjuts från dörr till dörr. 
• Att äta för mycket av för tung mat för sent på kvällen. Vi åt ändå fågel och inte rött kött. Det var inte jättesent, klockan var bara strax efter sex när vi åt. Jag var försiktig och åt bara lite för mycket mat. Det är fortfarande inte uteslutet, men känns inte som den troligaste boven. 
• En stund igår förmiddag tänkte jag också på att det kunde vara en helt vanlig influensa. Det var ungefär så jag mådde, men i så fall hade det inte gått över så fort. Tanken på influensa gjorde i alla fall att jag inte tvingade mig ut på någon promenad under lördagen. Om jag hade varit säker på att maten var problemet hade jag försökt ta mig ut åtminstone nån liten sväng och det hade antagligen fått mig att må bättre.

Återhämtning

I natt har jag sovit gott och lagom länge. Idag mår jag oändligt mycket bättre. Humöret är till och med bättre än på länge. Det kan bli så när jag känner att jag har vunnit en seger över sjukdomen. En ångestklump finns kvar i bröstet, men idag går det att helt enkelt ignorera den. Jag är matt i kroppen och orkar ingenting. Jag var ute ett kort ärende idag på förmiddagen. Jag gick kanske 500 meter totalt och kom hem igen, matt, skakig, andfådd och kallsvettig. Ungefär som efter en influensa. Jag är också lite hopsjunken och krum. Det tar på krafterna att räta på ryggen när jag är så här matt och det måste jag ständigt påminna mig om, men när jag väl sträcker på mig går det så mycket lättare att andas.

Den här gången kommer jag antagligen aldrig att bli säker på vad som egentligen hände. Det enda sättet hade varit att äta av matresterna som vi hade med oss hem i en burk, men det är det inte värt. Plötsligt slås jag av en tanke. För två år sen var gårdagens tillstånd det som gällde varje dag. Gårdagen kanske till och med hade räknats som en bra dag. Det är en tanke som ger lite perspektiv.