Svarta hål och körsbärsblom

  Maj och juni 2021 var en bra tid, tycker jag nu så här i efterhand. Min sambo Thomas och jag promenerade i skogen flera kvällar i veckan och njöt av våren och den begynnande sommaren. Jag yogade en stund mest varje dag. Mitt sommarjobb på ett av Skånes vackra slott var roligt och omväxlande och det gav mig nytt självförtroende som jag så väl behövde. Under våren vaccinerades olika åldersgrupper mot covid-19, börjande med de äldsta. Jag, som inte ens tål värktabletter och som i min kamp för att bli frisk har fått sluta med halstabletter, konserveringsmedel, tuggummi, sötningsmedel, förtjockningsmedel och stabiliseringsmedel, var livrädd för vad som skulle hända om jag lät mig vaccineras. Det var inte den aktiva substansen i vaccinet som skrämde mig, jag räknar med att det är några få molekyler som uträttar vad de ska och ger någon biverkning som definitivt är värd besväret. Det var övrig utfyllnad i vaccinet. De rekommendationer jag hittade sa att jag skulle kolla upp vad vaccinet...

De senaste fem åren eller så har jag tillbringat rätt mycket tid på botten av ett svart hål. Mitt eget svarta hål som kallas kroniskt trötthetssyndrom. Att det var kroniskt trötthetssyndrom jag led av visste jag inte då, när allt var som svartast, det upptäckte jag när jag efter år av kamp långsamt började tillfriskna. När jag började orka uträtta småsaker igen och den värsta dimman i hjärnan lättade något skrev jag ett bokmanus, Svarta hål och körsbärsblom, som jag nu försöker få publicerat. Boken, om det blir någon, handlar om hur det är att vara sjuk utan att egentligen förstå att man är sjuk. Den handlar om hur det gick till när jag hamnade där jag hamnade och om min envisa kamp för att må bättre. Berättelsen sträcker sig fram till i maj 2021, när jag hade börjat jobba igen efter mer än tre år i limbo, börjat återfå fotfästet litegrann och känna ett visst hopp om framtiden. Men historien om sjukdom och tillfrisknande tar inte slut där. Min kamp fortsätter, så länge det behövs. Den ...