Corona-vaccin 1, funderingar

 

Maj och juni 2021 var en bra tid, tycker jag nu så här i efterhand. Min sambo Thomas och jag promenerade i skogen flera kvällar i veckan och njöt av våren och den begynnande sommaren. Jag yogade en stund mest varje dag. Mitt sommarjobb på ett av Skånes vackra slott var roligt och omväxlande och det gav mig nytt självförtroende som jag så väl behövde.

Under våren vaccinerades olika åldersgrupper mot covid-19, börjande med de äldsta. Jag, som inte ens tål värktabletter och som i min kamp för att bli frisk har fått sluta med halstabletter, konserveringsmedel, tuggummi, sötningsmedel, förtjockningsmedel och stabiliseringsmedel, var livrädd för vad som skulle hända om jag lät mig vaccineras. Det var inte den aktiva substansen i vaccinet som skrämde mig, jag räknar med att det är några få molekyler som uträttar vad de ska och ger någon biverkning som definitivt är värd besväret. Det var övrig utfyllnad i vaccinet. De rekommendationer jag hittade sa att jag skulle kolla upp vad vaccinet innehöll och veta om jag inte tål något av ämnena, samtidigt som ingen kunde få veta i förväg vilket vaccin som var aktuellt. Hur ska jag kunna veta om jag tål ämnena eller inte? Jag kan bara gissa. Om jag blir svårt sjuk av de molekyler av konserveringsmedel som finns i osten på en macka, vad händer då om jag får en hästdos av okända ämnen insprutad rakt i en muskel?

Information om möjligheten till övervakad vaccinering nådde mig på omvägar via en vän i Stockholm. Jag kollade med min vårdcentral, och visst, min historia av anafylaktisk chock, även kallad akut allergichock, gjorde mig kvalificerad. Jag fick min första vaccinspruta under övervakning på sjukhuset i Malmö. Där ventilerade jag mina farhågor med den vaccinerande läkaren, som höll med om att det var helt rätt att vara fundersam på vad vaccinet innehåller. Inget konserveringsmedel, men ett kontroversiellt utfyllnadsämne som kallas PEG2000 och som tydligen har debatterats en del i medicinska kretsar. Det är tyvärr en debatt som vi vanliga människor har missat helt.

Den första sprutan gav mig en vecka av sömnlöshet och diarré innan jag fick möjlighet till två dagars fasta och kände mig lite bättre rent fysiskt. Tungsinnet som långsamt kom smygande la jag inte ens märke till i början. Det tog emot att åka till jobbet, det jobb som jag hade tyckt så mycket om. Jag började tänka att jobbet ändå bara varar september ut, sen får jag se till att hitta något som jag trivs bättre med. Efter ett tag blev jag sur på mig själv, för hur fort kan man egentligen tröttna på ett jobb som nyss var roligt? Hur länge kommer jag att stå ut med nästa jobb om allt jag orkar bara är att ligga hemma på soffan? Någon gång i mitten av juli började jag ändå känna igen motståndet mot att göra någonting alls som sjukdomssymptom. Jag började förstå att jag hade kastats tillbaka månader i mitt tillfrisknande och att det måste vara vaccinet som gjort det. 

Efter den andra sprutan i slutet av juli var jag beredd på sömnlöshet och diarré, men inte på varbölden som började utvecklas i bröstet samma kväll som jag hade fått mitt vaccin. Inte heller var jag beredd på andningssvårigheterna som höll i sig i några veckor. Det satt som en märla runt bröstkorgen som gjorde att jag omöjligt kunde sträcka på mig, ta djupa andetag och få in tillräckligt med luft. Jag hade lovat att sjunga på en vigsel i augusti. Brudparet hade valt några enkla poplåtar och organistens noter var i ett lågt tonläge. Det räddade mig. Svårare musik eller högre toner hade jag inte klarat av, för jag fick helt enkelt inte luft. Åter undrade jag vad som hade hänt utan att förstå. Kunde det långa körsångsuppehållet under sommaren ha satt sådana spår? Det har det ju aldrig gjort förut. Höll jag helt enkelt på att bli för gammal och förlora förmågan att sjunga? Det ville jag inte tänka på. Två veckor efter den andra sprutan orkade jag ut på skogspromenad för första gången sen i juni. Där, på en stig i skogen, sträckte jag spontant på ryggen och kände det som om ett band av järn plötsligt släppte taget. Jag kunde andas någorlunda igen. Andningsproblemen var på intet sätt borta, men då visste jag ändå att det var något konstigt som hade hänt i min kropp och kunde hoppas på att det skulle släppa så småningom.

Varbölden sprack efter en dryg vecka och den outhärdliga smärtan i bröstet gav med sig dagen efter att jag hade sjungit på vigseln. Märlan kring bröstet höll i sig ett par veckor till efter skogspromenaden, när jag först blev medveten om dess existens. Den hann förstöra mina första körrepetitioner på höstterminen innan den till sist släppte taget.

Under augusti var jag medveten om att jag var fysiskt och psykiskt utmattad. Sist jag mådde lika dåligt var under vårvintern, när jag fortfarande tillbringade de flesta dagar liggande i soffan och bara tvingade mig ut på promenad på kvällarna. Nu var jag i lika dålig form, men var tvungen att jobba. Jag oroade mig för september, när de sommarjobbande ungdomarna skulle tillbaka till skolan efter lovet och mitt schema därför skulle komma att ändras från fyra till fem dagar i veckan. Nu var det verkligen bara att uthärda. Så fort jag fick några lediga dagar i sträck igen skulle jag ta chansen att fasta.

Nu vet jag också att juli, augusti och september i stort sett är borta ur minnet, även om minnesförluster är svåra att vara säker på.

Ända fram till slutet av november fick jag nya arbetsdagar inplanerade på det som från början var ett sommarjobb. De flesta veckor var det bara tre eller fyra vardagar och jag kunde påverka valet av dagar själv, men under höstlovet och runt julmarknaden vid första advent var det full rulle. Under tiden blev jag stadigt friskare, framför allt eftersom jag kunde planera in fastedagar här och där i de kortare arbetsveckorna, och på så sätt äntligen sätta igång en effektiv avgiftning.

Under november skedde två bakslag som påverkade utvecklingen negativt. Först råkade jag äta något olämpligt i början av november. Troligen var det oekologisk paprika som ställde till problem. För många livsmedel märker jag ingen skillnad om de är ekologiska eller inte, men paprika, tomater och äpplen vet jag egentligen att jag måste vara uppmärksam på. Det var rent slarv från min sida. Det andra bakslaget kom med en förkylning längre fram i november. Jag återkommer till förkylningen och dess effekter under rubriken En helt vanlig förkylning. Jag kan i alla fall fortsätta att skratta åt alla de gånger under andra halvan av 2021 när jag trodde att jag var klar med efterverkningarna av corona-vaccinet. Först på nyåret 2022 började hälsotillståndet likna det jag upplevde i juni.

I december var jag arbetslös och arbetssökande igen. Världen omkring mig hade svårt för att bestämma sig för om pandemirestriktioner skulle tillämpas eller inte. Julkonserter hölls, men med krav på vaccinpass, så jag skaffade ett som gäller en bit in i maj 2022. Samtidigt pratades det om både en tredje och en fjärde vaccindos. Jag orkar inte med en spruta till, inte under några omständigheter och blotta tanken ger mig panik. Vaccinpasset gav mig i alla fall några månaders respit och jag bestämde mig för att inte tänka mer på saken.

Ett vanligt och återkommande symptom som jag har haft i många år är svettningsanfall. De har tidigare inte verkat ha något samband med kroppstemperatur eller hur jag har mått för övrigt. Det var helt enkelt bara vätska som plötsligt trängde ut genom huden i stora mängder, ofta tillräckligt för att blöta ner lakanen. Tidigare inträffade svettningarna aldrig vid olämpliga tidpunkter, utan bara när jag var hemma och ofta när jag sov. I november och december återkom svettningarna efter att ha varit försvunna sen någon gång under våren, dock med några ändringar. Nu blev jag varm, yr och illamående, dessutom kom anfallen helst när det var som olämpligast. I december stod jag själv på scen under en julkonsert, svajande och illamående och med svetten strömmande nerför både kroppen och ansiktet. Likadant under en gudstjänst i Lunds domkyrka på juldagen, när både Thomas och jag extraknäckte i kyrkokören. ”Klimakteriet” tänkte jag själv då. Tidigare betraktade jag svettningarna som rena abstinensbesvär, sannolikt orsakade av att min kropp rensade ut olämpliga ämnen, men det här var så uppenbart annorlunda.

Avgiftningsperioden som började i november avslutades med ny fasta i början av januari. Hurra! De obehagliga svettningarna upphörde lika plötsligt som de hade börjat. Jag betraktade mig som någorlunda återställd efter sommarens och höstens vedermödor, även om det är svårt att dra ett streck och säga ”idag mår jag lika bra som jag gjorde vid midsommar”. Symptomen är inte exakt likadana och minnet är opålitligt. Dessutom gillar jag ljus och värme bättre än mörker och kyla och mår oftast bättre på sommaren än på vintern.

Samtidigt spreds omicron-varianten av corona-viruset som en löpeld och folk var sjuka till höger och vänster. Andra testade positivt för viruset men var inte sjuka alls. Vi är en exklusiv, liten skara som fortfarande inte har haft minsta lilla misstanke om corona-infektion. När restriktionerna släpptes i februari var jag orolig för att smittspridningen skulle braka lös igen, men nu efter några veckor verkar det ju faktiskt inte så. Jag kanske slipper tänka mer på den där tredje sprutan.

Att rapportera biverkningar till Läkemedelsverket

Ganska tidigt under hösten tog jag mig i kragen och rapporterade i alla fall några misstänkta biverkningar. Huvudvärk, illamående, allmän sjukdomskänsla och aterom - varbölden i bröstet - var så självklart uppenbara så det var inte svårt. Men sen då, viljan att leva har tagit slut, jag orkar inte åka till jobbet, jag orkar inte med livet. Minnesluckor, blackouter när jag inte visste var jag var (på väg till/från jobbet) eller vad jag höll på med (körde bil)? Den abnorma tröttheten?

Andningssvårigheter och utebliven mens är förstås självklara, dem borde jag lägga till. Men annars vet jag faktiskt inte. Hur kan jag förmedla att vaccinet förstörde ett halvår av mitt liv på ett sätt som gör att nån bryr sig? Jag är förvisso en sveda-, värk- och brännkärring, men vi har numera också rätt att tas på allvar.