Svarta hål och körsbärsblom

De senaste fem åren eller så har jag tillbringat rätt mycket tid på botten av ett svart hål. Mitt eget svarta hål som kallas kroniskt trötthetssyndrom. Att det var kroniskt trötthetssyndrom jag led av visste jag inte då, när allt var som svartast, det upptäckte jag när jag efter år av kamp långsamt började tillfriskna. När jag började orka uträtta småsaker igen och den värsta dimman i hjärnan lättade något skrev jag ett bokmanus, Svarta hål och körsbärsblom, som jag nu försöker få publicerat. Boken, om det blir någon, handlar om hur det är att vara sjuk utan att egentligen förstå att man är sjuk. Den handlar om hur det gick till när jag hamnade där jag hamnade och om min envisa kamp för att må bättre.

Berättelsen sträcker sig fram till i maj 2021, när jag hade börjat jobba igen efter mer än tre år i limbo, börjat återfå fotfästet litegrann och känna ett visst hopp om framtiden. Men historien om sjukdom och tillfrisknande tar inte slut där. Min kamp fortsätter, så länge det behövs.


Den sannolika orsaken till alltihop är en förgiftning orsakad av helt vanliga livsmedelstillsatser. Jag har lagt om kosten totalt och håller en stenhård diet och det verkar fungera. Avgiftningen tar outhärdligt lång tid och jag gör vad jag kan för att hjälpa kroppen, men det finns inte så mycket jag kan göra utom att vänta och hoppas.


Här börjar uppföljaren till en historia som inte ens finns att läsa än. Var ska jag börja, så här ett drygt halvår efter den förra historiens slut? Jag har fortsatt att skriva sporadiska dagboksanteckningar om hälsotillståndet och om mina olika experiment, men det som mest av allt upptar mina tankar och stör koncentrationen är corona-vaccinet. Vaccinet är den faktor som mer än något annat har påverkat mitt tillfrisknande. Alltså är det där jag börjar.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Bild
  Om man sjunger i en av Sveriges bästa körer och trivs med det, varför väljer man då att sluta? Att få sjunga med kören Carolinae Röster har varit en ynnest. Likaså att varje vecka få sjunga i Lunds vackra Allhelgonakyrka med dess magiska akustik. Men det är just kyrkan som tvingar mig att sluta. Luftkvaliteten och innemiljön i kyrkan har fått mig att må dåligt många gånger under de senaste åren, men när höstterminen började för några veckor sedan blev jag sjuk på riktigt. Allt började någon gång under 2023 eller 2024 . Näsan rann så fort jag kom in i kyrkan och ögonen började rinna efter någon timme. Efter ett par timmars körrepetition var rösten slut och kraxade obehagligt. Allt gick över till nästa dag och värre än så blev det inte. Under hösten 2024 blev jag medveten om att temperaturen i kyrkan gjorde stor skillnad. Direkt efter sommaruppehållet, när det fortfarande var varmt både ute och inne, hade jag inga besvär alls. Problemen började i september, när det blev kallare oc...
Läs mer

Höstens första bakslag

I fredags kväll skulle Thomas och jag träffa en av hans många kusiner som var på besök i Helsingborg med sin man. Normala människor går förstås ut på restaurang för att umgås, men jag orkade inte med organiserandet och oron som det innebär för mig. Först måste jag hitta en restaurang som verkar servera mat som jag tål och sen prata med dem för att få det bekräftat, helst i förväg, och till sist oroar jag mig ändå för att äta nåt olämpligt som gör mig sjuk. I stället fick vi låna svärfars lägenhet och laga vår egen middag. Självklart fick vi en fin kväll med trevligt umgänge och god mat. Första gången jag vaknade på natten hade jag kramp i en fot. Det händer då och då, och för det mesta räcker det att kliva ur sängen och sätta foten mot golvet för att bända tillbaka den i rätt läge. Jag somnade om och sov i två timmar till, men efter klockan tre på morgonen var det omöjligt att sova mer. Att jag är galet hungrig mitt i natten är ett säkert tecken på att något är fel. Jag gick upp och ...
Läs mer

Undernäring 1

  Den läkartid jag hade bokad på vårdcentralen i juni 2021 fick bli en telefontid i stället, eftersom jag vaknade med ont i halsen samma morgon. Jag brukar störa mig på att läkare inte intresserar sig för helheten, utan fastnar för ett enda av mina många symptom och utreder det, som om ett symptom är fristående från alla de andra. Den gången fastnade läkaren för min saltkonsumtion och tyckte att det var väldigt konstigt att jag tycker mig må bättre om jag tillför extra salt mest varje dag. Under hösten funderade jag, helt utan anledning, på om läkaren skulle ha fastnat för något annat än just saltet om vi faktiskt hade träffats den där dagen i juni, i stället för att bara prata i telefon. Det uppenbara svaret är att jag är mager, vilket inte går att se över telefon. Det var inledningen till att börja ta frågan om undernäring på allvar. Jag bokade en telefontid med dietisten på vårdcentralen. Vi pratades vid och konstaterade att jag ändå är stabil, inte i fritt fall, så det var inte...
Läs mer