Corona-vaccin 2, dagbok 6:e juli - 6:e oktober 2021

 

Tisdag 6:e juli 2021

Länge var jag rädd för vaccinet och visste inte om jag skulle våga ta det alls. På omvägar fick jag höra talas om möjligheten till en övervakad spruta på sjukhus, det vill säga med personal som håller extra koll på de personer som har ovanligt stor risk för biverkningar. Eftersom jag ändå hade en tid bokad på vårdcentralen, tog jag upp frågan med min läkare. En vecka senare blev jag uppringd och inbokad för att få min första spruta på sjukhuset i Malmö den 1:a juli.

Allt gick bra. Jag fick ingen allergisk chock, men det hade jag heller inte förväntat mig. Det är bara nötter som har orsakat sådant tidigare. Biverkningarna blev de förväntade/förvarnade plus extra påslag av de gifter som jag redan håller på att rensa ut. Magen har strulat en del, men inte gett upp helt. Dock tillräckligt för att orsaka ett par oroliga nätter. Framför allt är det tufft att orka fyra arbetsdagar på raken och jag känner att jag inte hinner vila ifatt när jag inte får sova tillräckligt. Efter idag är jag ledig 3 dagar och då gäller fasta. Igen.

Spruta #2 är inbokad i Lund den 28:e juli.

Torsdag 29:e juli 2021

Knölen – den ständigt återkommande varbölden i bröstet – dök upp igen igår kväll. Den gör ordentligt ont som av tusen nålar, så jag hoppas att det går lika fort som förra gången, när det hela var över på fem dagar. Jag har sovit gott och magen sköter sig, för övrigt är det mesta negativt. Värk i musklerna, matt i kroppen så pass att det gör ont att röra sig. Humöret är farligt nära grinigt, så jag får skärpa mig för att inte säga elaka saker. Thomas har sovit i källaren pga värmen i sovrummet och jag tror att det, åtminstone första natten efter min spruta, var bra för oss båda att inte sova i samma rum. Jag har lättare att hantera allt skit som måste hanteras när jag inte har någon annan att ta hänsyn till.

Igår var det ju fullt rimligt att tillbringa dagen i soffan, sova middag och må rätt kass. Det var så att säga planerat med tanke på sprutan, men jag tror att det blir en sån dag idag också. Det är svårt att dra gränsen mot handlingsförlamning när jag känner att jag inte orkar göra nåt av det som borde göras, men jag tror ändå att jag skulle kunna tvinga mig att uträtta saker om inte kroppen vore så omedgörlig just nu. Det är troligen inte ett mentalt stopp som handlingsförlamning utan ett fysiskt stopp i form av en trött och värkande kropp som hindrar. Jag börjar i alla fall dagen i soffan, sen får vi se vad lite fasta kan åstadkomma.

Söndag 1:a augusti 2021

Jag vet inte vad jag hade väntat mig av den andra corona-sprutan. Lik den första, men annorlunda på något sätt, som så klart inte går att förutspå. Illamående och huvudvärk kom direkt efter sprutan, men nån gång fram på eftermiddagen trodde jag faktiskt att jag var ute på andra sidan. Sent på kvällen, dags att gå och lägga sig, hittade jag den lilla knölen i bröstet. Jag bara suckade. Jaha, dags igen. Några fruktansvärt smärtsamma dagar väntar. Hoppas att det inte blir långvarigt.

Helt enligt plan fastade jag på torsdagen, dagen efter sprutan. Jag tillbringade en hel dag i soffan med fruktansvärd värk och utmattning i hela kroppen. Jag hoppas att det är värt besväret och minskar abstinensen senare. Det blev bara en fastedag, eftersom jag skulle jobba igen på lördagen.

Nu, söndag morgon, konstaterar jag att det krävs mycket vatten på nätterna, jag sover ryckigt och vaknar ofta, men vilar ändå någorlunda. Jag oroar mig just nu mer för diarrén. Jag kan bara hoppas att det är vaccinet som ska ut, och att det slutar väl. Det vill säga inte övergår i total förstoppning. Om det gör det är jag illa ute, eftersom jag då måste starta om magen med hjälp av en längre fasta, och mina möjligheter till fasta är begränsade med det jobb jag har nu. Det kommer att dröja ett tag innan jag har möjlighet att fasta igen, om det skulle bli nödvändigt.

Igår kväll hade jag en släng av pirr i låren, i kombination med svettningar, men de har inte återkommit fler gånger under natten. Än så länge tror jag att den positiva sidan leder striderna. 

Och tänk vilken seger det skulle vara att komma igenom det här utan fasta!

Torsdag 12:e augusti 2021

Det har blivit dåligt med promenader på sista tiden. Thomas har varit i sommarstugan medan jag har jobbat på här hemma. Det har också varit ett par riktigt tuffa veckor efter min andra corona-spruta. Igår eftermiddag pallrade vi oss äntligen ut en sväng i skogen. Vi knatade på, varken snabbt eller långsamt, och stämningen var varken tyst eller pladdrig. Vi gick på de större stigarna och det var gott om joggare, flanörer och hundpromenerare i skogarna. Vi svängde in på en av de stenigare och mindre trafikerade stigarna. Plötsligt släppte en spärr som jag inte ens visste om att jag hade haft i nacken, ryggen eller bröstkorgen – eller var den nu satt någonstans. Ryggen sträcktes liksom av sig själv, axlarna sköts bakåt och ett djupt andetag bara åkte in i lungorna. Visst hade jag varit lite krum ett tag och inte riktigt orkat sträcka på ryggen. Det händer ibland, men jag har alltid trott att jag bara måste anstränga mig mer för att hålla ryggen rak och inte krypa ihop. Nu var det som om en märla hade hållit bröstkorgen ihoptryck och plötsligt lossnade. Jag kände mig fri och idag har jag något som liknar träningsvärk i skulderbladen. Det är väl inte så konstigt om de har varit fastlåsta i flera veckor. Eftersom jag inte la märke till när bröstkorgen fastnade i låsningen kan jag bara gissa på att det hände i samband med corona-sprutan för två veckor sen. Det var mycket skit som kom tillbaka efter sprutan, sådant som jag har varit fri från sen i våras.

Idag fortsätter jag att njuta av mina befriade andningsvägar och tänker en stund på hur det kändes när jag skulle sjunga på en vigsel i förra veckan och inget känt knep lyckade befria andningen. Den dagen kunde jag bara tacka brudparet för låtarna med enkla fraser, fria för tolkning, och kantorn för de låga tonarterna. Hade musiken varit det minsta svårsjungen hade det blivit jobbit för den sångare som verkade ha glömt hur man andas.

Söndag 15:e augusti 2021

Man skulle kunna tro att jag borde ha lärt mig vid det här laget. Ett symtom kommer sällan ensamt. Ett återfall är bara toppen av ett isberg.

Efter min andra corona-spruta kom den illasinnade knölen i bröstet tillbaka, sömnen var katastrofal och magen producerade enbart diarré. Tillståndet höll i sig i en dryg vecka, och när det började släppa trodde jag att det hela var över. Att jag magiskt skulle vara tillbaka på samma nivå som före den andra sprutan. Det var ju korkat, så klart. Vid närmare eftertanke hade jag, före den andra sprutan, inte ens kommit tillbaka till nivån före första sprutan. Skillnaderna är subtila, men de finns där. Varje symtom kan bedömas för sig, och då märks det knappt. Sen kan jag backa lite och fundera på hur jag faktiskt mår på det hela taget och först då inser jag att helheten är mycket större än summan av delarna. Jag mår mycket sämre totalt än som egentligen motiveras av de olika symtomen. Det är väl det som beskrivningarna av kroniskt trötthetssyndrom kallar för  ”sjukdomskänsla” och den är svår att gradera och följa upp.

Efter den där första, vidriga veckan som följde efter spruta #2 har jag mest känt mig trött och sliten. Det blir allt svårare att klara mitt mål att börja varje ny arbetsdag i samma form som den föregående. Nu sover jag gott igen – och väldigt mycket – så jag måste ta hänsyn till sömnbehovet i planeringen. Magen är inte längre en plåga, även om den inte riktigt fungerar som den borde, och såret efter den spruckna varbölden läker fint. Då finns det mer uppmärksamhet på de andra småsakerna. Ändå är det så att vissa problem förblir oupptäckta tills de plötsligt upphör av sig själva och lättnaden är underbar att skåda. Till exempel historien med min hopknycklade bröstkorg härom dagen. Visst hade det varit tungt att andas och visst hade jag försökt att sträcka på mig utan att lyckas några längre stunder, men det var inte förrän märlan kring bröstkorgen plötsligt släppte som jag insåg hur den hade tryckt ihop hela mitt livsutrymme.

Nervositeten och humöret är jag medveten om nu. De är inte på någon ohanterlig nivå, det räcker med att plocka fram verktygslådan för hantering av irrationell nervositet och dåligt humör. Om jag kan gråta en skvätt under en ensam morgontimme så lindrar det också.

I nästa vecka blir mina arbetsdagar kortare igen. Åttatimmarsdagarna som gick så bra i början av högsäsongen är nu en plåga, så jag ser fram emot att jobba sextimmarsdagar igen. Så småningom kommer jag bara att jobba på helger, så då blir det åter möjlighet att fasta. Det ser jag fram emot med blandade känslor. Jag tror att en första fasta nu kommer att bli plågsam, men medföra behövlig förbättring i hälsotillståndet.

Måndag 23:e augusti 2021

Nu har jag en teori igen. Det känns alltid bättre att hitta en förklaring som stämmer med fakta och som förhoppningsvis även stämmer med verkligheten.

I månadsskiftet april/maj i våras upplevde jag att den snabba förbättringen stannade av. Jag mådde väldigt mycket bättre än tidigare, men inte tillräckligt bra. Jag ville fortsätta med den snabba bättringstakten och var otålig. Tillståndet var ganska stabilt juni ut. När jag pratade med läkaren på vårdcentralen i mitten av juni var mina frågor till läkaren desamma som när jag hade tänkt mig när jag bokade tiden, trots att jag fick vänta mer än en månad.

Den 1:a juli fick jag mitt första corona-vaccin. Jag fick ett återfall i form av sömnproblem och diarré i någon vecka, men det blev inte så mycket värre än så. Trodde jag då åtminstone, men jag återkommer till det.

Den 28:e juli fick jag andra sprutan. Åter en vecka av sömnproblem och diarré innan kroppen började ta över herraväldet igen och driva ut gifterna. Positivt är att den goda sidan hela tiden har haft ledningen och aldrig har låtit den onda sidan ta överhanden. Negativt är att avgiftningen går olidligt långsamt när kroppen får köra sitt eget race. Jag har jobbat hela tiden och inte haft tid med fasta, alltså har jag bara hängt med och observerat vad som händer utan att kunna påverka det så mycket. Efter den där första veckan mådde jag fortfarande rätt kass, men hade svårt att peka på några specifika problem. Efter det har ett problem i taget gått över av sig själv, och först då har jag insett att just det problemet också kom tillbaka i samband med den andra sprutan. Jag var bara för upptagen med sömnsvårigheter och diarré för att märka de subtilare skillnaderna.

Teorin då?

När kroppen svämmar över av gifter som den inte hinner hantera börjar den stoppa undan överskottet i depåer. Jag liknar de samlade depåerna vid en soptunna. När soptunnan är full får överskottet av gifter i kroppen fritt spelrum att härja runt och ställa till med problem. Eller blåsa omkring som sopor runt en överfull soptunna. Då mår man som jag har gjort de senaste åren. När jag upplevde att tillfrisknandet stannade av i våras hade jag kanske städat upp allt skräp som blåste omkring okontrollerat i kroppen och kunde börja att tömma soptunnan i ett lugnare tempo. Mer av ett normaltillstånd, alltså, även om jag inte var så frisk som jag önskade. Jag är ju också ganska undernärd fortfarande, så det spelar nog in. I juni hade jag antagligen hunnit göra lite plats i soptunnan för den första corona-sprutan, så den orsakade ingen svår översvämning. Den veckolånga reaktion jag fick borde bero på en kraftig dos av gift på en gång och på att giftet kommer rakt in i en muskel, i stället för att gå via magen och kroppens avfallshanteringssystem. Dock fyllde den första sprutan soptunnan igen och det hann inte bli plats i tunnan för spruta nummer två, därav den mycket kraftigare reaktionen efter andra sprutan.

Lördag 28:e augusti 2021

Mitt jobb är det roligaste jag nånsin har haft. Jag lärde mig snabbt att trivas på arbetsplatsen och jag vande mig vid bilpendlandet. Däremot har jag inte sett fram emot någon jobbdag den här sommaren, eftersom det alltid är jobbigt att komma i ordning och ge sig av hemifrån. Varje arbetsdag innehåller utmaningar som ska klaras av, men jag får alltid hjälp när det behövs och ingen blir arg när saker går fel. Det vet jag när jag tänker på det, men jag har inte lärt mig att lita på min förmåga och tro på att allt kommer att gå bra, trots att det alltid gör det.

Känslan av att det är jobbigt och tröttsamt att åka till jobbet smög sig på. När jag upptäckte den svor jag för mig själv för att det gick så fort att tröttna på ett jobb och tycka att det är plågsamt. Inte när jag är där, men när jag är ledig. Söndagskänslan, som för mig infaller någon gång på onsdag, torsdag eller fredag, eftersom jag jobbar oregelbundna dagar, började komma. Den där känslan som förstör hela den sista lediga dagen före ett sjok av jobbdagar, bara för att jag oroar mig för att jag ska jobba dagen efter. Jag blev ledsen och besviken på mig själv för att jag längtade efter att säsongsjobbet skulle vara över.

Det tog lång tid att identifiera problemet som orsakat av corona-vaccinet. De fysiska symptomen märks så mycket tydligare att de mentala tillkortakommandena skyms. Dessutom kom även de fysiska symptomen smygande. Jag gick upp i vikt omedelbart och började rapa redan samma dag som jag fick den första sprutan. Magen tog flera dagar på sig innan den pajade ihop, ungefär samtidigt som illamåendet och huvudvärken och sömnproblemen började. Den första sprutan fick jag på en torsdag och efter det skulle jag jobba lördag till tisdag. Nästa onsdag och torsdag hade jag bokat in fasta för att göra mig av med resterna efter sprutan och tyckte nog att min taktik fungerade. Resten av juli blev mycket bättre, fysiskt sett. Det är ju först ännu senare som jag har insett att det var under juli som viljan att leva började ta slut igen.

Att visa upp en fasad av glatt humör och livsvilja jobbar jag på hela tiden. Inte främst för omgivningens skull, utan för att det påverkar mig i positiv riktning. Skillnaden är hårfin mellan att faktiskt vilja åka på utflykt och göra något roligt på en ledig dag, och att tvinga sig iväg på en utflykt för att efteråt konstatera att utflykten gjorde mig gott och att jag faktiskt har haft roligt under dagen. Det är dock en viktig skillnad mellan att i grunden må bra och vilja göra roliga saker respektive att må skit och kämpa emot.

Den andra sprutan blev mycket värre. På alla sätt. En dags fasta hann jag med mellan vaccindagen och nästa jobbdag. Efter det följde en vecka av diarré, sömnlöshet och en smärtsam, inflammerad knöl i bröstet. Det har nu gått fyra veckor och varje vecka har något symptom släppt, som jag inte ens hade tänkt på att jag hade fått tillbaka. Vissa fenomen upptäcker jag först antingen när de släpper eller när de ställer till allvarliga problem. I vecka två släppte något slags fiktivt järnband kring bröstet och det blev plötsligt lättare att andas. Det kändes väldigt tydligt när det släppte, däremot känner jag inte lika tydligt att järnbandet kommer och går, och kanske sitter på plats kring bröstkorgen längre perioder än jag själv förstår. Det upptäckte jag först under höstterminens första körrepetition härom kvällen. Det var tungt att andas, jag kunde inte riktigt sträcka på mig och luften ville inte räcka till. Samtidigt kändes halsen täckt av en luddig hinna som hindrade tonerna från att komma ut. Vissa toner fanns helt enkelt inte. Det är ju inget som jag har lagt märke till alls, utom den där dagen i början av augusti när jag skulle sjunga vid en vigsel. Då tackade jag försynen för enkla, poppiga sånger, där jag kunde rädda situationen genom att andas ofta och klämma i extra mycket när rösten inte höll.

Nu sitter jag med en lång och svårtolkad lista av symptom och funderar på vad jag ska rapportera som biverkningar till Läkemedelsverket. Illamående, huvudvärk och aterom – knölen i bröstet – borde inte vara några konstigheter. Inte heller diarré och sömnproblem, men de pågick i en vecka direkt efter vaccindagen, försvann ett tag och är nu tillbaka igen. Vilka start- och slutdatum ska jag fylla i då? Harklande, rinnande näsa och eksem – vissa dagar ja, andra dagar nej. För mig är det tydligt att allergierna har blivit värre efter vaccinet, men hur rapporterar jag det? Jag tycker att det är plågsamt att åka till jobbet, har förlorat viljan att leva, kan inte sjunga som förr och orkar inte längre ta några promenader på mina lediga dagar. Helt klart vaccinets fel, men det är så diffust. Ibland önskar jag att jag bara kunde fylla i sveda-, värk- och brännkärring, eftersom det skulle tas på ungefär lika mycket allvar som en detaljerad lista över alla mina enskilda symptom. Samtidigt vill jag fylla i en korrekt rapport till Läkemedelsverket, så att jag åtminstone har gjort vad jag kan för att informera om misstänkta biverkningar efter vaccinet.

Måndag 30:e augusti 2021

Nu hoppas jag – igen – att det värsta är över. Jag jobbade fredag till söndag och det blev en tuff helg. På lördagen fick jag minnesblackout både på vägen till och från jobbet. Jag satt i bilen som vanligt och kom plötsligt inte ihåg hur man gör när man växlar, inte heller var jag var eller vart jag skulle. Det var obehagligt, men som tur var hände det vid båda tillfällena på småvägar med lite trafik och jag klarade av att fokusera bättre under resten av båda bilresorna. Småfrossorna när jag kommer hem efter jobbet har hunnit bli en vana. Orken räcker tills jag har bytt kläder och plockat fram kvällsmat, men när jag sätter mig i soffan för att äta börjar jag skaka okontrollerat. Igår kväll kom förhoppningsvis kulmen. Gårdagens attack av frossa tog nästan en halvtimme att kurera i den varma spabaljan i trädgården. Det var en märklig känsla att frysa så jag skakade så länge trots det varma vattnet omkring mig, men värmen vinner alltid till sist. Runt midnatt, när jag redan hade hunnit sova en god stund, kom så svettningsanfallet. Jag vet inte om det var det som väckte mig, jag var i alla fall uppe på toaletten och när jag kom tillbaka upptäckte jag att sängen var för blöt för att sova i. Jag hämtade en handduk från badrummet, vände noggrant på täcke och kuddar och sov sen gott i flera timmar till.

Nu är jag ledig i tre dagar och passar så klart på att fasta måndag och tisdag. Sen kan jag bara hoppas att jag är på banan igen.

Fredag 3:e september 2021

Nu bör jag ha klarat av de värsta efterverkningarna av corona-vaccinet. Förra helgen, med två obehagliga blackouter och den värsta frossan på mycket länge måste ha varit lågvattenmärket. Den här veckan var jag ledig måndag till onsdag, så jag fick in två dagar av fasta för att städa ut ytterligare efter helgen. På måndagskvällen tog vi en långpromenad för första gången på länge. Det är en vana som tyvärr kräver stor viljestyrka att upprätthålla när man egentligen inte orkar, så jag har slarvat med promenerandet medan jag både har jobbat och mått dåligt. På onsdagen cyklade jag dessutom in till Lund och hem igen. Det gjorde gott för både kropp och sinne. Kroppen behöver motionen och självförtroendet mår bra av att veta att jag orkar. Sist jag cyklade till Lund var på morgonen före min andra spruta och då fick jag kalla på hämtning när jag inte vågade mig på att cykla hem efteråt.

Tillbaka på jobbet igen kan jag konstatera att allt går lite segt. Jag är lite trött, har sovit lite för lite, har lite värk i kroppen, har lite svårt att fatta beslut och få någonting gjort, är lite nervös och har lite för mycket hjärtklappning. Jag känner ju igen alltihop sen tidigare. Någon gång i våras gick jag ju igenom det här stadiet. Jag vet dock inte om jag ska igenom samma faser som då och inte om de i så fall kommer i samma ordning.

Det enda som inte är "lite" just nu är mensen, den första sen före första sprutan. Knappt sex veckor försenad kom den, med en värre syndaflod än vanligt, men utan mensvärk eller andra plågor.

Söndag 19:e september 2021

"Nu är jag ute på andra sidan."

Ha! vilket skämt. Åtminstone två gånger sen jag fick andra sprutan har jag trott att det värsta faktiskt är över och att jag kommer att bli bättre, sakta men säkert. Minst ett helvete till skulle jag igenom och nu vågar jag inte tro att det var det sista. Hälsotillståndet går i vågor, där topparna är ganska långa och plana och får mig att tro att allt är på väg åt rätt håll, medan dalarna är djupa, svarta hål med branta sidor. Jag trodde att jag bara skulle jobba på helgerna i september, men de lättade corona-restriktionerna har gjort att jag i stället jobbar fem dagar i veckan nu, när mina sommarjobbande kollegor har återgått till sina skolor och universitet. Därför har jag inte möjlighet att fasta alls. Formsvackorna känns som något som skulle kunna inträffa om jag fastade. Tyvärr får jag inte vara med och planera när de ska komma. Dessutom, när jag senast mådde så dåligt som jag har gjort under de värsta dagarna i augusti och september, var jag arbetslös och stannade i soffan hela dagarna utom när det var dags för den obligatoriska långpromenaden på kvällen. Nu jobbar jag. Visserligen bara sex timmar om dagen, men jag har en bit att pendla, jag träffar besökare som kan förvänta sig ett trevligt bemötande och eftersom det nu är lågsäsong gäller storstädning av lokaler när besökarna är få.

Jag tänker tillbaka och försöker komma ihåg om det är så här avgiftningen har fungerat i de perioder när jag inte har försökt att vara med och styra över kroppens arbete. Det kanske det är. En annan teori är att förgiftningen beter sig annorlunda för att giftet inte kom in i kroppen den vanliga vägen. Det sprutades rakt in i en muskel och behövde inte passera magen och kroppens naturliga sopsorteringsstation. Då måste det väl hanteras på något annat sätt, samlas in på någon annan väg för att kunna processas och avlägsnas. Förmodar jag.

Onsdag 6:e oktober 2021

Maj och juni i år framstår i backspegeln som en ljuvlig tid när jag mådde mycket bättre än på åratal. Det är både sant och inte. Det är sant att jag tyckte att det var roligt att jobba, jag kände mig stolt över att ha ett jobb och klara av det. Självförtroendet växte. Från noll visserligen, men ändå. Det är sant att jag var ute på långpromenad i skogen varenda ledig dag och mådde bra av det. Thomas och jag fokuserade medvetet på att uppleva våren i skogen för att inte hela våren skulle susa förbi och snart vara glömd. I bilen till och från jobbet tittade jag på vad som blommade längs vägen för att hänga med i våren. Det är en vacker väg jag har att köra varje arbetsdag och jag följde körsbärsträdens, magnoliornas och rapsfältens utveckling varje gång jag passerade. Å andra sidan är det också sant att jag var frustrerad över att mitt eget tillfrisknande verkade ha stannat av och att jag inte kunde komma på något sätt att komma vidare.

Mitt vanliga, ganska rudimentära, mått på hur jag mår i olika perioder visar på tydlig försämring under juli, augusti och september och stämmer väl med hur jag själv upplever utvecklingen. Det enkla måttet går ut på att jag räknar alla negativa symptom per dag och drar ifrån alla positiva upplevelser. Varje dag får en siffra, negativt minus positivt, och varje tidsperiod får ett genomsnitt. Det sättet att mäta har tre tydliga brister:

* Viktning saknas. Lätt huvudvärk får lika stor poäng som ett totalt sammanbrott.

* Jag glömmer ofta bort positiva förändringar. Om jag har haft huvudvärk varje dag under en period och huvudvärken sen försvinner, så kanske jag noterar en gång att jag inte har huvudvärk, men sen är det normaltillstånd att inte ha huvudvärk.

* Eftersom jag var livrädd för hur jag skulle reagera på corona-sprutorna har jag varit noggrannare än tidigare med att skriva upp allt negativt. Framför allt gäller det symptom som återkommer många gånger varje dag. Tidigare har jag noterat att jag har haft huvudvärk någon gång under dagen, inte varje gång huvudvärken har dykt upp. Om jag hade varit konsekvent i mina noteringar borde jag ha haft högst siffror under januari och februari i år, när jag faktiskt mådde som sämst, men siffrorna är högre nu.

Till siffrorna.

Maj 2021 3.9

Juni 2021 2.9

Juli 2021 4.23

Augusti 2021 7.70

September 2021 9.23

Bakom siffrorna syns att de allergiska besvären och eksemen har blivit tydligt värre. Rena avgiftningssymptom som frossa, huvudvärk och ont i fötterna likaså. Även utmattningstecken som värk och trötthet har ökat.

Det som inte har ökat är anfallen av nervositet, som ligger på samma nivå nu som i juni. Panikattackerna, som försvann i vintras har knappt kommit tillbaka. Sömnen fungerar fortfarande på en hanterbar nivå och magen hankar sig fram för det mesta. Det är länge sen jag hade möjlighet till någon längre fasta för att hjälpa min kropp att komma vidare, men några enstaka endagsfastor har startat om magen ibland när den hotat att gå ut i strejk.

Som vanligt är det omöjligt att dra några vettiga slutsatser. Jag får helt enkelt lita på hur det känns. Den allmänna känslan är att senast jag var så trött och mådde så dåligt som nu, så var jag arbetslös och tillbringade dessa dåliga dagar i soffan för att endast tvinga mig ut på kvällspromenad. Nu har jag ett jobb att sköta, låt vara att det sjunger på sista versen och arbetsdagarna blir färre per vecka. Men däremellan har jag också ett privatliv att försöka få ordning på efter åratal av stillestånd. När jag var arbetslös kunde jag använda den lilla energi jag hade till de åtgärder som jag bedömde skulle göra mest nytta för min hälsa. Nu går all energi åt till att jobba och däremellan är det bara viljestyrka och tvång som gäller.

Jag är ofta trött och ledsen, men sällan helt handlingsförlamad. När jag under sommaren började känna att mitt jobb var tråkigt och meningslöst undrade jag hur jag skulle orka med resten av sommaren, men det räckte att jag insåg att det inte var jobbet som hade förändrats. Inte heller var det mig det var fel på. Det var den första corona-sprutans subtila försök att förstöra mitt liv. Defusion – att skilja mellan mig själv och min sjukdom. Det är inte jag som tycker att jobbet är tråkigt, det är vaccinet. Jag fick tillbaka arbetsglädjen och självförtroendet och jobbet blev nästan som en fristad, eftersom jag inte kunde känna samma arbetsglädje och självförtroende hemma. Här är det bara en massa måsten och tvång hela tiden. Sällan någon glädje eller tillfredsställelse över väl utfört arbete. Inte heller tar hemarbetet någonsin slut, så att jag kan känna mig ledig. Jag är ständigt olidligt trött. Bara på lediga dagar, om jag får en chans att sova middag och klarar av att ta mig ut på promenad känns det lite bättre. Nackdelen med att försöka att komma tillbaka till ett normalt liv är ju att saker bokar in sig på mina lediga dagar, så att jag inte kan styra över min tid och det går inte alltid att få in en middagslur.