En lång, tuff vår

 

Ett dilemma med att försöka blogga om kroniskt trötthetssyndrom är att när sjukdomen slår till så orkar jag precis ingenting. Inte ens att blogga. Min prioritering står fast, viktigast av allt är alltid min egen hälsa. Näst viktigast är att klara mitt jobb. Sen finns det andra plikter, som jag visserligen försöker hålla till ett minimum, men i den mån de finns måste de klaras av. Först därefter kommer det som jag gör bara för min egen skull, och inte ens där ligger bloggandet i topp.

Nå väl, det blev en lång och tuff vår. I mitten av januari började jag på nytt jobb. Nervös på gränsen till skräckslagen var jag förstås för hur jag skulle klara av ett kvalificerat jobb efter flera års frånvaro från världen. Förra årets jobb, som skulle vara ett sommarjobb på Bosjökloster slott, men som varade i sju månader, var vansinnigt roligt, men också fysiskt ansträngande och ibland utomhus. Hon som är liten, klen och frusen önskade sig ofta ett kontor, där hon kunde få sitta på rumpan och använda huvudet i stället för att vara ute och kroppsarbeta. Nu skulle i alla fall det önskemålet uppfyllas. Jag hoppades att våren skulle bli en nystart och att tillvaron skulle fortsätta att bli bättre, men i stället gjorde jag misstag efter misstag under hela våren och sommaren, och allting var en berg- och dalbana.

Helgen efter mina första dagar på nya jobbet köpte jag en ost av ett för mig okänt märke och i en mataffär där jag sällan handlar. Jag mådde inte alls bra och sambanden i min matdagbok pekade på osten som enda misstänkt. Den skulle vara ekologisk och inte innehålla konserveringsmedel eller andra tillsatser, men det tror jag inte på. Naturligtvis kontaktade jag butikskedjan, men det ledde inte till någonting. Jag kanske återkommer till historien om ost i framtiden.

Några veckor senare träffade jag en dietist på vårdcentralen för att prata om undernäring. Det var ett synnerligen lyckat möte. Jag fick konkreta råd och tips om hur jag skulle kunna må bättre och jag såg tydliga resultat, som jag har skrivit om under rubriken Undernäring. Ett av tipsen från dietisten var att katrinplommon är bra mot förstoppning. Det har jag förstås hört förut, men jag testade ändå. Självklart läste jag innehållsförteckningen på de katrinplommon jag köpte, men jag måste ha läst slarvigt. Jag åt ett par stycken om dagen i flera månader innan jag läste samma innehållsförteckning igen och hittade konserveringsmedlet. Tydligen var dosen av konserveringsmedel så liten att jag inte märkte nåt när jag åt dem, men nivåerna byggdes upp i kroppen under hela våren.

Det tredje misstaget var att testa östrogenplåster för tanter i övergångsåldern. Jag fick bioidentiskt östrogen utskrivet av en gynekolog, men redan andra plåstret gav mig svåra biverkningar. Ansiktet svullnade upp så att jag såg ut precis som min mamma när hon fick cancerbehandling. Jag fick ont i halsen och svårt att svälja och prata, på en nivå som jag tidigare bara har upplevt när jag har ätit jordnötter och fått en allergichock. Jag blev fruktansvärt arg och sen deprimerad och ville bara dö. Allt på en enda dag. På natten, när jag bara grät hysteriskt och inte kunde sova, trodde jag faktiskt att jag skulle dö av andnöd. Det gjorde mig ingenting alls, för jag ville ju bara dö. Jag väckte ändå Thomas mitt i natten och sa att om han märkte nånting konstigt skulle han inte tveka utan omedelbart ringa efter ambulans. Inte för att det spelade mig nån roll, för jag ville ju bara dö, men det spelar roll för honom. De flesta problem försvann snabbt när östrogenplåstret var borta, men rösten var trasig i flera veckor. Eftersom mitt enda fritidsintresse är att sjunga, blev det en påfrestning. Ett tag trodde jag att rösten var förstörd för alltid, men den hämtade sig så småningom.

I mars testade jag att fasta över en helg, för att se om jag skulle kunna klara av att fasta även på vardagar när jag jobbar. På slottet var det inte möjligt, eftersom kroppsarbetet och kylan krävde mat, och jag dessutom inte alltid kunde bestämma över mattiderna, eller för den delen springa på toaletten när som helst. Nu fungerade det, och jag började fasta två dagar i veckan. Total utmattning under själva fastedagarna, men klar förbättring på det hela taget. Då hade jag ännu inte hittat konserveringsmedlet i katrinplommonen, så jag visste inte vad försämringen berodde på, men i efterhand är sambanden tydliga.

Juni blev en vila när jag hade fått bort konserveringsmedlet ur min dagliga mat och dessutom fastat tillräckligt mycket för att slippa konsekvenserna av konserveringsmedel. Vilan blev kort, för i juli använde Thomas och jag 50-årspresenten som jag hade fått av svärföräldrarna, en spahelg. Presentkortet sa uttryckligen att spavistelsen skulle innehålla en middag, specialkomponerad just för mig, men hotellet brydde sig inte så mycket om sina tidigare utfästelser. Lärdomen är förstås att inte diskutera matönskemål via hotellreception eller serveringspersonal, för då blir det fel. Jag behöver prata direkt med köket för att det ska bli rätt. Om jag får prata med en kock i förväg är jag sällan ett problem, för de flesta kök har stenkoll på vad deras mat innehåller och jag är inte så kinkig med vad jag äter, bara jag får mat som jag tål.

Efter historien med spahelgen var jag så utmattad att jag bara väntade på semestern. Ett grundläggande mål för mig är att hela tiden få tillräcklig återhämtning för att inte börja varje dag lite tröttare än den föregående. Det misslyckades nu totalt, huvudvärk, magproblem, frossor, svettningsattacker, hjärndimma, panik och humörsvängningar tog över mitt liv igen. Semestern kom förstås med vila, men den var alldeles för kort. Vi tillbringade första halvan i sommarstugan i Finland, där jag förstås gjorde misstag på grund av språket. På sätt och vis hade jag gett upp kampen och tänkte att jag får börja om när vi är hemma igen. Jag var helt slut, självklart försökte jag förklara vad det är jag inte tål, men när folk inte förstod orkade jag inte envisas. På väg hem från Finland såg jag fram emot att ta tag i alla problem igen och sluta göra misstag. Då hittade jag borreliamärket i höjd med revbenen. Det gick inte att bortförklara, så i stället för att avsluta semestern med att vila ut och må bättre fick jag äta penicillin. Nödvändigt ont, ja visst, men jag tål det verkligen inte och återgången till jobb efter semestern blev inte rolig.

Nu är det höst och jag ägnar mig åt att få bort konsekvenserna av hela våren, sommaren och penicillinet. Än så länge går det bra, men det är tufft. Inte bara avgiftningen, utan även försöken att komma ifatt med livet och försöka få till nåt slags fungerande balans i tillvaron. Att få slippa känslan av att jag sprattlar vilt med näsan knappt ovanför ytan är fortfarande bara en dröm.